Enligt min uppfattning följer det av 2 kap. 15 § 2 distansavtalslagen att konsumenten inte bär risken för varan under ångerfristen. Bestämmelsen innebär att konsumenten vid utövandet av ångerrätten endast är skyldig att ersätta värdeminskning som drabbat varan om konsumenten har hanterat den utöver vad som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion. Exempel på detta är att konsumenten använder ett klädesplagg mer än att bara prova det eller att konsumenten skadar plagget genom oaktsam hantering. Så kan däremot inte anses vara fallet om varan skadas genom en händelse som över huvud taget inte beror på konsumenten. De bakomliggande bestämmelserna i konsumenträttighetsdirektivet (artikel 14.2 och 5) måste förstås så att det är fråga om en särreglering som har företräde framför den generella bestämmelsen om riskens övergång vid konsumentköp (artikel 20). Av artikel 14.2 framgår att konsumenten under inga omständigheter får hållas ansvarig för varornas värdeminskning om näringsidkaren har underlåtit att upplysa om ångerrätten i enlighet med direktivet. Enligt artikel 14.5 ska konsumenten, med undantag för det som föreskrivs i artikel 13.2 och 14, inte ådra sig något ansvar till följd av utövandet av ångerrätten. Detta har EU-kommissionen också framhållit i vägledningen till direktivet. I enlighet med detta bör slutsatsen dras att den generella riskregeln i 8 § andra stycket konsumentköplagen i vart fall inte har betydelse på så sätt att konsumenten kan hållas ansvarig för skador på varan under ångerfristen utöver vad som följer av 2 kap. 15 § 2 distansavtalslagen. Det saknas stöd i förarbetena för en direkt eller analog tillämpning av den särskilda bestämmelsen om öppet köp i 8 § tredje stycket konsumentköplagen.

I enlighet med allmänna rättsprinciper anser jag att konsumenten inte heller bär risken för varan under återtransporten till näringsidkaren (jfr 73 och 74 §§ köplagen).

När det gäller bedömningen av Julia Göranssons krav är jag i övrigt överens med majoriteten.