I NJA 2013 s. 51 var i stället frågan om en preskriptionsregel i sjölagen skulle anses vara exklusiv och täcka varje anspråk som omfattades en viss reglering i sjölagen eller om man vid sidan om dessa regler skulle kunna använda vanliga skadeståndsregler och därmed andra preskriptionsregler. Här hänvisade HD till uttalanden i lagförarbetena, till uttalanden i den svenska rättsvetenskapliga litteraturen och till vad som anfördes i ett norskt verk på området. Också NJA 2016 s. 149 rörde ett sjörättsligt problem, närmare bestämt preskriptionsregleringen vid sjötransporter. Högsta domstolen konstaterade här att befordringsreglerna för sjötransporter i stora delar var konventionsbaserade. I avgörandet hänvisade domstolen till utländsk rättslig doktrin (särskilt ett norskt ledande verk) och flera transporträttsliga konventioner för att lösa frågan om preskription inträtt.

NJA 2014 s. 425 rörde ersättningsansvaret för räddningskostnader efter att ett tåg hade spårat ur. Här tillämpades bl.a. bihang B (CIM) till COTIF ³¹¹311. Convention concerning International Carriage by Rail (COTIF) of 9 May 1980. om internationell järnvägstrafik som enligt 1985 års lag om internationell järnvägstrafik var svensk lag. I avgörandet fick doktrin rörande konventionen och ett engelskt standardverk betydelse för tolkningen av ansvarsbestämningen.

I NJA 2016 s. 900 var det fråga om tillämpning av Montrealkonventionen m.m. för att utröna eventuellt dröjsmålsansvar vid transport av flygpassagerare. Även här användes utländska avgöranden, bl.a. från EU-domstolen, och utländsk rättslig doktrin för att avgöra frågan. Också i detta avgörande gjorde Högsta domstolen vissa allmänna uttalanden om användningen av utländskt material.