sålda varans avtalsenlighet vid riskövergången. Beträffande den frågan konstaterade domstolen att tillämpliga bestämmelser inte reglerade frågor om bevisbörda och beviskrav. Domstolen fäste här avseende vid att det av förarbetena till konventionen framgick att man medvetet hade valt att inte reglera den frågan. Domstolen övergick därefter till att konstatera att andra bestämmelser i konventionen innehöll bevisregler, att man i den internationella doktrinen dragit slutsatsen att bevisfrågor i princip ska lösas av konventionen, att nationella domstolar introducerat olika synsätt beträffande bevisbörda och beviskrav och att det synsätt som kommit till uttryck i bl.a. ett avgörande från schweiziska Högsta domstolen (Bundesgericht) erhållit i det närmaste enighet i doktrinen. I sistnämnda hänseende hänvisade man till några av de mer använda kommentarerna till konventionen och till UNCITRAL:s Digest rörande CISG, där FN-organet sökt sammanfatta rättsläget i olika frågor som rör konventionen. Efter dessa iakttagelser kunde domstolen också konstatera att detta synsätt i princip var detsamma som fick anses vara gällande rätt i Sverige. Angreppssättet ligger alltså nära det som kunde förväntas med hänsyn till kravet i artikel 7 i konventionen.

I ett annat närliggande avgörande, som rörde bl.a. tolkningen och tillämpningen av en vitesklausul, NJA 2010 s. 629, hänvisades det till ett stort antal rättsvetenskapliga framställningar i de nordiska länderna, förarbetsuttalanden i flera nordiska länder, uttalanden i litteraturen till CISG och uttalanden i de internationella regelkomplexen för slutsatser om vitesklausuler in dubio skulle anses vara uttömmande eller inte, d.v.s. om klausulen skulle anses utgöra exklusiv reglering av ersättningsfrågan. Domstolens slutsats var att någon sådan hjälpregel inte kunde ställas upp eftersom en vitesklausul kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar. 313

I ett gåvorättsligt fall, NJA 2008 s. 457, var den huvudsakliga frågan om ett villkor om att viss egendom skulle vara gåvomottagarens enskilda egendom skulle gälla också vid blandad gåva, d.v.s. en gåva som innehöll också ett visst oneröst inslag. Här beaktade domstolen vad norska respektive danska Högsta domstolen hade kommit fram till i frågan. Ett skäl till