ställighetshinder. Den ena är att skiljedomen innefattar prövning av en fråga som enligt verkställighetsstatens lag inte får avgöras genom skiljeförfarande. Den andra grunden är att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i verkställighetsstaten (ordre public) att verkställa skiljedomen. ³²⁰320. Artikel V 2 i NYK. Motsvarande hindersgrunder upptas i 55 § LSF och 39 § 1 st. 2) DLV.

Att ett verkställighetshinder är tillåtet enligt NYK betyder inte att det är påbjudet. För att en domstol skall vägra verkställighet måste den ha stöd i den inländska lagen (verkställighetslagen). ³²¹321. Jag utgår då från att huvudregeln enligt verkställighetslagen är att utländska skiljedomar skall verkställas. Om skiljesvaranden i ett exekvaturärende påstår att det finns ett verkställighetshinder, så föranleder det alltså i princip en prövning i två led (att praktiken inte är riktigt denna är en annan sak). ³²²322. Lag som grundas på en internationell konvention skall i allmänhet tolkas konventionstroget. Men i ljuset av att NYK (som anger tillåtna hinder) och den inländska verkställighetslag (som anger när domstol skall vägra verkställighetshinder) reglerar olika frågor, så blir det inte – i allt fall inte primärt – en fråga om konventionstrogen tolkning av den inländska lagen utan om två olika prövningar (såvida nu inte verkställighetslagen har den innebörden att så snart verkställighet får vägras enligt NYK skall det också ske; men så skall enligt min mening inte LSF förstås och förmodligen inte heller DLV). En naturlig utgångspunkt är att utgå från att kraven på en utländsk skiljedom svarar mot kraven på en inländsk (så blir det med automatik om, såsom i DLV, de verkställighetshindrande bestämmelserna omfattar både inländska och utländska skiljedomar; i LSF görs det en skillnad). Om detta pekar mot verkställighetshinder blir det aktuellt att ta ställning till om hindret är tillåtet enligt NYK. Ifall NYK påbjuder att verkställighet skall ske, så kan dock vägen dit vara att tolka verkställighetslagen konventionstroget. Se vidare not 16 nedan.

Det ligger i sakens natur att gränserna för när verkställighet av en skiljedom får vägras bör bestämmas på ett internationellt enhetligt sätt. Verkställighetsskyldigheten bör vara densamma i alla konventionsstater. I det hänseendet föreligger det dock en skillnad mellan inländska och utländska hinder.

När det gäller inländska hinder är utgångspunkten just den inländska rätten. Så länge det rör sig om ett hinder mot verkställighet som till sin typ är sådant som avses i artikel V 2 i NYK, så är hindret tillåtet i den mån det följer av den inländska rättsordningen.

När det gäller de utländska hindren uppnås rättslikhet över nationsgränserna genom att vad som är ett tillåtet hinder bestäms av en och