Högsta domstolen vägrade att verkställa skiljedomen.

Avgörandet torde inte vara att förstå så att den i det föregående omnämnda toleranta inställningen till felaktig benämning på rätt part inte gäller för utländska skiljedomar. I stället handlar det om i vilken ordning klarläggandet skall ske. När det trots felskrivningen är uppenbart vem som är skiljesvarande kan verkställighet medges. Men om det kan råda tvekan om vem som är svarandepart får detta klarläggas på annat sätt än i exekvaturförfarandet.

Hur? Det ger avgörandet inget besked om. Men närliggande är att det bestäms av förfarandelagen (jämför artikel V 1 a) i NYK) och av domstol i förfarandelandet. Ett sådant klarläggande blir då bestämmande för verkställighetsskyldigheten enligt NYK. Visserligen låter sig en sådan ordningen inte entydigt utläsas av konventionen, men systemet talar helt klart i den riktningen.

I detta fall saknas det alltså ett uttalande av domstolen om tillämplig lag rörande frågan om skiljedomen trots den felaktiga benämningen var giltig mot det rättssubjekt som skiljekäranden påstod var rätt skiljesvarande. Men det fanns heller ingen anledning för domstolen att yttra sig om detta.

Var det då förenligt med NYK att vägra verkställighet i detta fall? Det finns visserligen inte i NYK någon bestämmelse som kan sägas ta sikte på den aktuella situationen. ³²⁶326. Bestämmelserna i artikel V 1 måste enligt min mening läsas så att de utgår från att det inte föreligger någon partsosäkerhet beträffande den som i skiljedomen anges såsom svarande. Men det rörde sig inte heller om något verkställighetshinder i egentlig mening. Om oklarheten efter Högsta domstolens avgörande kom att redas ut – genom att behörig domstol i förfarandelandet slog fast att den som skiljekäranden angav som skiljesvarande också var detta – så skulle förmodligen skiljedomen efter ett nytt exekvaturförfarande kunna verkställas.