lag gäller. Men vad som är ett tillåtet hinder när det gäller bristande underrättelse bör nog i princip bestämmas enligt förfarandelandets lag. Ett särskilt skäl för det är att en internationell rättsenlighet i fråga om vad som är ett tillåtet hinder förutsätter att samma lag tillämpas oavsett i vilket land verkställighet sker. 328328. En annan möjlighet är att den närmare innebörden av det verkställighetshinder som tillåts enligt artikel V 1 b) i NYK bestäms konventionsautonomt. Det finns i och för sig goda skäl för ett sådant synsätt. Ett problem med det synsättet är emellertid svårigheten att åstadkomma en koherent rättspraxis. Tillämpningen lär bli mer enhetlig och lämna mindre utrymme för inländska influenser om förfarandestatens lag läggs till grund för bedömningen, i allt fall så i fråga om de stater där internationella skiljeförfaranden är vanligt förekommande.
Det förefaller som att domstolen inte uppmärksammade frågan om tillämplig lag i detta fall. Det kan framstå som mindre förenligt med NYK. Av skäl som jag skall återkomma till torde dock det förhållandet att förfarandelagen inte beaktades ha saknat betydelse för utgången. 329329. Se not 24 nedan.
I det andra avgörandet, »Subway« NJA 2015 s. 315, hade en skiljetvist avgjorts utan att skiljesvaranden deltog i förfarandet. I exekvaturärendet invända han att han inte hade haft kännedom om skiljeförfarandet och att han därför inte hade kunnat utföra sin talan. Av utredning framgick emellertid att mejl om förfarandet hade skickats till en e-postadress som innehöll skiljesvarandens namn och att skiljesvaranden själv hade använt e-postkontot vid senare tillfälle. Han ansågs därför vara underrättad om förfarandet i sådan ordning att han hade fått tillfälle att utföra sin talan i detta. Verkställighetsansökningen bifölls mot denna bakgrund.
Också i detta fall synes bedömningen ha gjorts med utgångspunkt i svensk rätt. Men när en verkställighetsansökan bifalls är detta inte oförenligt med NYK; en tillämpning av svensk rätt som går längre i att godta en skiljedom än vad som skulle ha följt av förfarandelagen står aldrig i strid mot NYK. 330330. Av det skälet är det naturligt att verkställighetsdomstolen börjar med att pröva om det finns något verkställighetshinder enligt den inländska lagen. Om så inte är fallet kan verkställighet beviljas utan att ställning behöver tas till frågan huruvida NYK tillåter att verkställighet vägras. Först om verkställighetslagen påbjuder hinder blir det aktuellt att pröva om hindret är tillåtet enligt NYK. När så är fallet kan hindret få genomslag på två vägar. Antingen tillmäts konvention direkt hindrande verkan. Eller så görs en konventionstrogen omtolkning av verkställighetslagen (jfr not 8 ovan). Mot en konventionstrogen tolkning talar dock att då skulle en och samma lagtext kunna ha olika innebörd beroende på om hinder förelåg eller inte. Att låta konventionen få direkt verkan vid sidan av verkställighetslagen framstår visserligen som konstitutionellt tveksamt, men frågan är om inte syftet med NYK – som ju har legat till grund för lagstiftning – och systematiken talar för detta med sådan kraft, att det är den vägen man bör gå. Vägen till målet är dock mindre viktig. Det väsentliga är att verkställighet bara får vägras om det är tillåtet enligt NYK, och att vad som är tillåtna hindersgrunder enligt NYK bör bestämmas i sådan ordning att det främjar internationell rättslikhet.