Det gjorda hänsynstagandet till internationella förhållanden vilar på hur LSF tolkades och tillämpades; steget att vägra verkställighet måste ju alltid grundas på den inländska lagen.
Men trots att avgörandet framstår som så övertygande leder det till frågan: Vilken rättsordningen låg till grund för att det var ett enligt NYK tillåtet verkställighetshinder?
Skiljedomen hade i säteslandet klandrats utan framgång. Förfaranderättsordningen påbjöd alltså inte att domen skulle underkännas. Det talar för att stödet för att verkställighetshindret var tillåtet har hämtats från något annat håll.
En möjlighet är att prövningen av frågan om det förelåg ett tillåtet hinder mot verkställighet – och inte bara frågan om verkställighet skulle vägras – utgick från svensk rätt. Att tillämpa svensk rätt i tillåtlighetsfrågan är inte direkt oförenligt med NYK:s ordalydelse; konventionen anvisar inte mot vilken rättsordning prövningen skall ske. 331331. Se not 13 ovan. Men av skäl som redan har framhållits bör prövningen av vad som är ett tillåtet verkställighetshinder göras enligt samma rättsordning oavsett i vilket land som verkställighet söks och alltså inte enligt verkställighetsstatens lag. 332332. Se vid not 14 ovan.
En mer radikal tolkning är att Högsta domstolen när det just gäller den viktiga talerättsprincipen ansåg att de krav som svensk rätt ställer på att grundläggande rättssäkerhetsgarantier skall ha iakttagits sträcker sig så långt som NYK tillåter att verkställighet vägras samtidigt som vad NYK tillåter skall bestämmas med utgångspunkt i internationellt vedertagna principer och uppfattningar. Då blir den uppfattning som kan anses gälla internationellt bestämmande i båda leden. Det sätt på vilket domstolen förklarar innebörden av talerättsprincipen utgör ett visst stöd för det var så som domstolen såg på saken. 333333. Ytterligare en tolkning är att Högsta domstolen har utgått från att vad som är ett tillåtet verkställighetshinder enligt NYK också är ett påbjudet hinder enligt LSF. Med det synsättet aktualiseras inte någon dubbel prövning och kan domstolen hålla sig till LSF (tolkad i ljuset av NYK). Men så skall LSF enligt min mening inte förstås, se not 8 ovan.
Men om förfarandelandets lag skall tillämpas i tillåtlighetsfrågan – vilket enligt min mening trots allt är närliggande – så leder detta till att det nog var fel att vägra verkställighet på den aktuella grunden. Det lär dock sakna praktisk betydelse. Ett allvarligt åsidosättande av talerättsprincipen