också skall leda till hinder mot verkställighet blir däremot en fråga för verkställighetsstatens lag.
Nu ger dock varken LSF eller DLV uttryck för det angivna synsättet. Inte heller återspeglas detta i den svenska rättspraxis som jag har redogjort för. Och för det mesta kan nog det också sägas vara i sin ordning.
Till en början bör lagvalsfrågan kunna lämnas därhän när verkställighet tillåts. NYK saknar då betydelse.
Men också när verkställighet vägras bör domstolen som utgångspunkt kunna grunda sitt ställningstagande på den egna lagen, när lagtexten – såsom i LSF – svarar mot konventionstexten. Det får då anses ankomma på skiljesavaranden att föra in förfarandelagens tillämplighet i ärendet. Men även om skiljesvaranden har stöttat sig på förfarandelagen bör i det enskilda fallet verkställighetsstatens lag vara vägledande, om det är oklart vad som följer av förfarandelagen. 337337. Se beträffande det fallet att det är oklart vad tillämplig utländsk lag innebär »Betalingserklæringen« NJA 2016 s. 288. Högsta domstolen framhöll här (p. 19) att »när innehållet i utländsk rätt förblir okänt, [så kan en domstol] i praktiken ibland behöva handla så att den utgår från att den utländska rätten svarar mot den svenska om inte något särskilt talar mot det.« Se även »Skiljedomstolen i Sankt Petersburg« p. 12.
Är det däremot klart vad som följer av förfarandelagen och innebär en tillämpning av dessa regler att skiljedomen skall upprätthållas, så måste det nog anses att NYK i princip inte tillåter något utländskt verkställighetshinder som bestäms med tillämpning av reglerna enligt förfarandelagen.
I ljuset av det sist sagda kan rättsfallet »De uppskjutna förhandlingarna« framstå som problematiskt. Här hade ju en domstol i förfarandelandet funnit att skiljedomen inte skulle upphävas efter klander. Om nu min uppfattning att frågan huruvida det enligt NYK var tillåtet att vägra verkställighet skulle besvaras på grundval av förfarandelandets rättsordning är riktig, så får ju den bedömning som domstolen i förfarandelandet gjorde anses innebär att det här inte förelåg något tillåtet verkställighetshinder enligt artikel V 1 b). Men det förskjuter egentligen bara frågan till de inländska verkställighetshindren, och då närmast till ordre public som sådant hinder. Om en part har blivit betagen rätten att utföra sin talan på ett fullgott sätt, så bör det utgöra hinder mot verkställighet enligt ordre public-regeln. Vad man kan diskutera är således bara vägen till den själv-