I nordisk civilrätt är det vanligt att hävda att rätten håller på att fragmenteras. ⁵⁶⁹569. Två färska bidrag är Lena Sisula-Tulokas: Civilrättens splittring. I verket Severin Blomstrand, Mia Carlsson, Dag Mattsson, Anna Skarhed och Sven Unger (red.): Bertil Bengtsson 90 år. Stockholm: Jure 2016 s. 481-495 och Magnus Strand: EU och civilrättens splittring. Exemplet preskription och ränta vid skadestånd. TfR 2017 s. 313-346. Det är inte ovanligt att förhållandet mellan den kommersiella avtalsrätten och konsumentavtalsrätten lyfts fram som ett exempel på denna splittring. ⁵⁷⁰570. Boel Flodgren: Civilrätten i ett framtidsperspektiv. SvJT 2016 s. 23-52 och särskilt s. 43-44. Hos Mads Bryde Andersen tar sig tanken på splittring uttryck i ett påstående om att konsumenträtten till och med har blivit ett separat rättsområde i förhållande till den allmänna avtalsrätten. ⁵⁷¹571. Bryde Andersen 2013 s. 37. Det är just detta förhållande mellan den allmänna avtalsrätten och konsumentavtalsrätten som har varit inspirationskällan till min artikel. I artikel 3.6 i EU:s konsumentköpsdirektiv 1999/44/EG ⁵⁷²572. Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, EUT nr L 171, 7.7.1999 s. 12-16. föreskrivs nämligen att konsumenten inte har hävningsrätt vid fel i köpobjektet »om bristen på avtalsenlighet är ringa.« Denna negativa formulering av kravet på väsentligt avtalsbrott för hävningen har föranlett mycket diskussion i de nordiska länderna om hur uttrycket ska uppfattas i relation till den traditionella regeln om att hävningen förutsätter ett väsentligt avtalsbrott. ⁵⁷³573. Se källhänvisningarna längre fram i artikeln.

Det som gör tematiken intressant är att de nordiska lagstiftarna inte har kunnat ena sig om ett gemensamt synsätt på hur direktivet på denna punkt borde tolkas och genomföras i nationell rätt, vilket har lett till en ökad fragmentering av rättsläget i de olika nordiska länderna på denna punkt. Här har vi alltså ett exempel på hur de nordiska länderna inte har följt artikel 4 i Helsingforsavtalet. ⁵⁷⁴574. Samarbetsöverenskommelsen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige från år 1962. Artikeln i avtalet förpliktar de nordiska länderna att idka lagsamarbete »i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område«. ⁵⁷⁵575. Thomas Wilhelmsson: Det bristfälliga nordiska lagstiftningssamarbetet och Helsingforsfördraget. I verket Sten Palmgren (red.): Lagstiftningspolitik. Nordiskt Seminarium om Lagstiftningspolitik. Köpenhamn 2005 s. 117-127. På s. 119 hävdar Wilhelmsson: »De nordiska (justitie)ministerierna gör sig fortgående skyldiga till brott mot de förpliktelser som följer av Helsingforsfördraget.«