tet är väsentligt eller med andra ord dra skiljelinjen mellan ett avtalsbrott där hävning är möjlig och ett avtalsbrott där hävningen inte ingår bland de påföljder som borgenären kan ty sig till. Denna skiljelinje är lika svår att dra när det gäller ett avtalsbrott som är ringa och ett avtalsbrott som inte är det.

I hög utsträckning är den rättsliga bedömning av var hävningströskeln placeras inte avhängig av på vilket sätt hävningsbestämmelsen är utformad i ord, eftersom det är svårt att passa in verklighetens mångfald i regelns kortfattade beskrivning. Det blir snarare en bedömning om det är en rimlig och väl avvägd lösning att göra hävningen möjlig för konsumenten eller neka konsumenten den. En mer konkret uppfattning om var hävningströskeln vid fel i varan i konsumentköp i de olika nordiska länderna ligger kunde man få genom en mer systematisk genomgång av praxis från de nordiska reklamationsnämnderna. En sådan genomgång kunde eventuellt ge kunskap om huruvida hävningspåföljden vid fel i större utsträckning står konsumenterna i Finland och Norge till förfogande än i Danmark och Sverige. Min hypotes är att vi inte nödvändigtvis kan se en sådan skiljelinje, utan eventuella skillnader i frekvensen av användningen av hävningspåföljden beror snarare på andra omständigheter än på skillnaderna i formuleringen av hävningsbestämmelsen. Variationerna i sådana omständigheter som exempelvis nyttighetens art, avtalsbrottets beskaffenhet och parternas ställning kommer högst antagligen att vara så stora att de skymmer den eventuella skillnaden mellan de icke-ringa och väsentliga felen i nordisk kontraktsrätt.