inte läst kontraktet ordentligt – i detta fall givit fel uppgift ifråga om att båten levererats (och hade ett oaktsamhetsansvar för detta) och frågan var om Santander kunde anses ha varit i god tro enligt 32 § 1 st AvtL och att därmed avtal skulle kommit till stånd enligt den felaktiga uppgiften om att leverans av båten skett. HD fann att Santander varit i god tro (p. 19). HD betonade i utredningen om ansvar att »... på vilket sätt uppgiften är ägnad att ligga till grund för ett på tillit till uppgiften grundat handlande på uppgiftsmottagarens sida, påverkar således vad som kan begäras av uppgiftslämnaren ...«. Köparnas av oaktsamhet utfärdade bekräftelse på att segelbåten levererats, vilken framkallat tillit hos Santander (som var i god tro) och förorsakat utbetalningen av 500 000 kr, gjorde köparna skadeståndsskyldiga enligt HD.

En särskild misstagslära, som också är tillitsbaserad, utgör förutsättningsläran. Med »förutsättning« avses här en parts medvetna antagande rörande någon viss omständighet, som har väsentlig betydelse för hans motiv att ingå avtalet. Det kan också handla om att en omständighet, som parten inte räknat med, inträffar efter avtalets ingående, och som parten, om han räknat med den, skulle ha fäst avseende vid och därmed inte ingått avtalet. Parten ska ha förlitat sig på någon väsentlig omständighet (förutsättning) vid avtalsingåendet och denna »förlitan« skall ha varit synbar för motparten. Om förutsättningen visar sig felaktig, kan detta – med hjälp av förutsättningsläran – göra att avtalet blir ogiltigt. För detta krävs att man vid riskavvägningen mellan parterna finner det befogat att låta motparten stå risken för att förutsättningen visar sig felaktig. ⁶⁵⁷657. NJA 1985 s. 178 (Järnsida).

I ett av Göta Hovrätt år 2013 avgjort mål ⁶⁵⁸658. Göta hovrätts dom den 4 oktober 2013 i mål FT 856-13. hade en småföretagare i Småland ingått avtal med Telia (via en telefonförsäljare för Telia) om 4G-abonnemang med mobilt bredband och för avtalet gällde Telias allmänna villkor för elektroniska kommunikationstjänster till företag. Småföretagaren betalade aldrig för abonnemanget och Telia krävde betalt. Det var ostridigt i målet att 4G-abonnemanget inte fungerade i den del av Småland där småföretagaren hade sitt företag. Enligt småföretagaren var det en väsentlig och självklar förutsättning att 4G-abonnemanget skulle fungera. Telia åberopade bl.a. sina allmänna villkor (som inte hade förevisats småföretagaren vid avtalsslutet) av vilka det framgick att vissa tjänster och viss utrustning inte kunde användas överallt på grund av uppbyggnaden av Telias nät eller på grund av tekniska begränsningar.