trots sin bestående ångerrätt måste betala hela det avtalade priset. Enligt grunderna för 45 § tredje stycket konsumentköplagen, a fortiori, är det tillräckligt att konsumenten i ett sådant fall ersätter säljaren för den uppkomna minskningen i varans värde.

Enligt nämndens uppfattning väger de sist angivna argumenten över. Artikel 14 (och 2 kap. 15 § distansavtalslagen) handlar inte om risken i vidare mån än att säljaren bär risken för skador på varan som beror på att konsumenten har hanterat varan på ett sätt som varit nödvändigt eller försvarligt för att för att fastställa varans egenskaper eller funktion. I övrigt bär konsumenten i enlighet med artikel 20 (och 8 § konsumentköplagen) risken under ångerfristen för varans försämring av en händelse som inte beror på säljaren.

Med denna utgångspunkt återstår det att pröva om risken återgår till säljaren när konsumenten överlämnar varan till en självständig transportör eller först när varan efter återtransporten mottas av säljaren. EU-direktivet tar inte ställning till denna fråga utan den har lämnats till medlemstaternas nationella rätt (jfr Kommissionens vägledning, juni 2014 s. 49). Det ligger då nära till hands att tillämpa 8 § tredje stycket konsumentköplagen om öppet köp enligt vilket konsumenten bär risken för varan till dess den »lämnas tillbaka«. Som ovan angetts uttalar regeringen i konsumentköplagspropositionen att detta betyder att konsumenten bär risken tills säljaren har mottagit varan. Att konsumenten skulle bära risken under återtransporten, om konsumenten bär risken under ångerfristen, är i och för sig inte mer anmärkningsvärt än att säljaren bär risken under transporten från säljaren till konsumenten. Uttalandet i propositionen är emellertid synnerligen svårt att förena med lagens ordalydelse. Om risken under återtransporten låg på konsumenten borde säljaren vidare inte vara skyldig att återbetala vad konsumenten har betalat redan när varan har »sänts tillbaka«, som det står i 2 kap. 14 § andra stycket distansavtalslagen. Det skulle ju kunna leda till en återbetalning följd av en ny betalning, när varan vid någon framtida, svårbestämd tidpunkt får anses vara slutligt förlorad. Nämnden anser därför att risken för varans försämring under återtransporten ligger på säljaren (så även Karstensen i ovan nämnda artikel).

Enligt allmänna rättsprinciper blir konsumenten dock ansvarig, om förlusten av eller skadan på varan har orsakats av att konsumenten varit vårdslös t.ex. i valet av transportör eller vid adresseringen eller emballeringen av varan (jfr 73 och 74 §§ köplagen). Bevisbördan rörande konsumentens vårdslöshet måste ligga på säljaren, trots att säljaren får mycket svårt att uppfylla den om varan går helt förlorad under transporten. Säljaren torde kunna begränsa denna risk genom avtal med en anvisad transportör eller genom försäkring.

Nämndens bedömning av ärendet

Dennis M AB har motsatt sig Julia Göranssons krav på betalningsbefrielse och gjort gällande att företaget inte har tagit emot varan, dvs. att Julia Göransson stod risken för att varan kom bort under återtransporten. Som ovan angetts har denna risk emellertid legat på säljaren Dennis M AB. Julia Göransson har i ärendet gett in ett fotografi med intyg från PostNords postombud om att försändelsen mottagits för postbefordran till Dennis M AB. Enligt nämndens bedömning har Julia Göransson därmed bevisat att hon efter frånträdandet av avtalet har sänt varan till företaget. Det är inte bevisat att Julia Göransson har varit vårdslös i samband med återsändandet. Dennis M AB ska därför rekommenderas att avstå från sitt krav på 799 kr.