välja ett helt nytt sätt att argumentera när det gällde att försvara kontraktuella ansvarsbegränsningar plötsligt låg öppen även när beteendet innefattade allvarliga åsidosättande av aktsamhetsnormen och därvid bl.a. hävda att förevaro av grov oaktsamhet inte medförde undanröjande av den kontraktuella ansvarsbegränsningen. Till skillnad från vad som numera tycks vara flera författares ståndpunkt, uppfattar jag det svenska rättsläget emellertid fortfarande som oklart och i viss mån anmärkningsvärt om de synpunkter som förts fram är riktiga, i så måtto att om professionsutövares ansvar väsentligen begränsats, genom att de i större utsträckning än tidigare vid grövre åsidosättande av sina förpliktelser, numera skulle kunna undgå att svara för de skador som de förorsakat än vad som allmänt ansetts vara fallet, detta innebär en svensk avvikelse från vad som komparativt brukar anses gälla.
Att resonemanget inte enbart har sin grund i en skiljedom utan eget prejudikatvärde – Profilgruppsdomen 837837. Skiljenämndens ordförande – Stefan Lindskog – har själv återgivet densamma i sin uppsats som nämns under not 2. – utan numera har stöd i ett avgörande från HD, NJA 2017 s. 113, komplicerar bedömningen, men frågan är hur nära HD:s bedömning egentligen ligger skiljemännens. Den frågan kommer nog att fortsätta att engagera till dess vi får flera prejudikat.
Det bör till att börja med konstateras att det i visst hänseende är svårt att systematisera professionsansvaret i den klassiska dikotomin kommersiell avtalsrätt versus konsumentavtalsrätt. Det är inte blott det faktum att professionsutövares ansvarssituation är olika beroende på om klienten är en konsument eller om denne är en näringsidkare, utan även det faktum att uppdragets natur är annorlunda än vad fallet är vid t.ex. köpavtal. Även kundernas möjlighet att kritiskt granska uppdragets utförande varierar och man skall därvid inte överbetona kommersiella aktörers möjligheter att utvärdera kvaliteten på professionsutövarnas agerande. 838838. Se härtill min uppsats i Festskrift till Torgny Håstad (2010), Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, a.a. s. 333. Enligt mitt förmenande bör varje diskussion om kontraktuella ansvarsbegränsningar ha sin utgångspunkt i frågan om acceptabla riskfördelningar