att man inte har anledning att »sörja« den grundsats som HD genom NJA 2017 s. 113 tydligen önskade gravsätta. Emellertid menar jag att man har att skilja mellan frågan om grov oaktsamhet är en jämkningsgrund i sig och frågan om man skall kunna beakta även andra omständigheter än graden av oaktsamhet vid avtalsjämkning. Självfallet bör det alltid finnas möjlighet att jämka på olika grunder i såväl kommersiella som konsumentinriktade avtal, men hanterar man professionsutövares ansvarsbegränsningar behöver man inte söka stöd i en mängd olika variabler för skäligheten vilket såväl skiljedomen som HD tycks utgå från. Oviljan att betala skadestånd är aldrig relevant, liksom inte heller förmågan att betala när fråga är om professionsutövare som har tillgång till relevanta ansvarsförsäkringar. Fördelningen av risk bör då begränsas vid skälighetsprövningen -till graden av oaktsamhet sedan innebörden i uppdraget först fastställts jämfört med omfattningen av skadan och effekten av att ansvarsbegränsningen jämkas ur såväl konsultens som kundens synvinkel. Särskild hänsyn till konsumenter och ansvarsbegränsningens ekonomiska konsekvenser måste alltid tagas.