medling av fastigheter och hyreslägenheter (1075/2000, FastFörmL). 11041104. Enligt FastFörmL 6 § har förmedlingsrörelsens uppdragsgivare, dennes motpart och andra personer rätt att kräva ersättning av ansvariga föreståndaren för skada till följd av fel från förmedlingsrörelsens sida. Se även den tidigare lagen om konsumentskydd vid fastighetsförmedling (686/1988) 13 §. Redan tidigare hade den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftningen diskuterat behovet av regler om direktkrav vid fel i varan. 11051105. Se NU 1984:5 s. 380 ff. En sådan regel intogs emellertid endast i den norska köplagen och följaktligen saknas regler om direktkrav i bland annat den finska köplagen (355/1987, KöpL). Den norska lösningen bygger enligt motiven på subrogationshänsyn och återspeglar möjligen en allmän princip i Norge. 11061106. Se den norska köplagen 84 § och för övervägandena bakom stadgandet NU 1984:5 s. 380 ff., Ot prp nr 80 (1986-87) s. 136 ff. Se även till det anförda t.ex. Bjøranger Tørum 2007 bl.a. s. 227 ff., särskilt s. 265 ff., 293 ff. och Kai Krüger, Norsk Kjøpsrett, 4. reviderte utgave (Bergen: Alma Mater 1999) s. 485 ff. I fallet HR-2015-648-A vidareutvecklades den norksa köplagen 84 §.
I Finland har emellertid principen om avtalets subjektiva begränsningar inte varit helt absolut. I finsk rättspraxis har principen ibland frångåtts så att kontraktuella direktkrav har godtagits utan uttryckligt stöd i lag (eller avtal). Från högsta domstolens praxis märks HD 1980 II 70, HD 1992:165 och HD 1999:19. 11071107. Se sammanfattande och för nordiska jämförelser Björn Sandvik, Säljarens kontrollansvar. Skadeståndsansvaret grund och omfattning enligt köplagen och CISG (Åbo: Åbo Akademis förlag 2004) s. 138 f., 158 f. Se närmare t.ex. Mika Hemmo, Sopimusoikeus II, 2. uudistettu painos (Helsinki: Talentum 2003) s. 419 ff. Utmärkande för samtliga nämnda fall är att de avser professionsansvar vid uppdragsavtal. Avtalen ansågs innebära en skyldighet för uppdragstagaren att beakta inte bara uppdragsgivarens intressen. Culpagraden berörs inte uttryckligen i domskälen, men uppdragstagaren förefaller i samtliga fall klart åsidosatt en professionell standard. Vidare märks att fallen avser ren förmögenhetsskada och att sådan skada som utgångspunkt inte ersätts enligt den finska skadeståndslagen (412/1974, SkL). 11081108. Enligt den s.k. spärregeln i SkL 5:1 ersätts ren förmögenhetsskada endast om skadan orsakats genom en straffbar handling eller vid myndighetsutövning, eller om det i andra fall finns »synnerligen vägande skäl«. Se utförligt om tolkningen av SkL 5:1 och för befogad kritik Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada (Helsingfors: Lakimiesliiton Kustannus 2013). I doktrinen har »synnerligen vägande skäl« ofta ansetts kunna omfatta bland annat avtalsliknande situationer. Vid avtalsliknande situationer har dock högsta domstolen ofta tillämpat principer om skadestånd i avtalsförhållanden snarare än utdömt skadestånd enligt SkL 5:1. Se även mera översiktligt om inställningen till ren förmögenhetsskada enligt SkL och annan finsk utomkontraktuell lagstiftning Pauli Ståhlberg – Juha Karhu, Finsk skadeståndsrätt (Helsingfors: Talentum 2014) s. 321 ff.