sig själv (2 §), dvs skadan på båten som sjönk i det aktuella fallet. Av detta följde dock enligt majoriteten inte att skadan på båten inte kunde ersättas enligt SkL. Vidare fann majoriteten att produktansvarsdirektivet enligt unionsdomstolen visserligen är ett totalharmoniseringsdirektiv, men att det inte hindrar konkurrande krav på utomkontraktuell culpagrund eller på kontraktuell grund. 11421142. Majoriteten hänvisade i domskälen punkt 15 till mål C-402 Skov mot Bilka [2006] REG I-00199. Se dessutom t.ex. följande mål: C-285/08 Moteurs Leroy Somer mot Dalkia France och Ace Europe [2009] REG I-04733; C-52/00 kommissionen mot Frankrike [2002] REG I-03827; C-154/00 kommissionen mot Grekland [2002] REG I-03879; C-183/00 González mot Medicina Asturiana SA [2002] REG I-03901. Se även till detta t.ex. Sandvik i Skult (red.) 2016 s. 78 f. I Norge gäller tidigare »ulovfestede« principer om strikt ansvar för produktskador inte längre som en konsekvens av unionsdomstolens tolkning av direktivet. Se Rt. 2004 s. 122 och t.ex. Trine-Lise Wilhelmsen – Birgitte Hagland, Om erstatningsrett (Oslo: Gyldedal 2017) s. 172 f. För finsk del strider mot direktivet att miljöskadelagen 2.2 § förutsätter att denna lag med dess strikta ansvar även »tillämpas på miljöskador som den skadelidande kan få ersättning för med stöd av produktansvarslagen«. Se Björn Sandvik, »Om ansvar för skada orsakad av genetiskt modifierade växter – några reflektioner med anledning av förslaget till lag om produktion av genetiskt modifierade växter (samexistensförslaget)«, JFT 2010 s. 195 ff., 198 f. Majoriteten hänvisade i detta sammanhang även till artikel 13 i direktivet (se även PAL 11 §). Produktansvarsdirektivet hindrade därför inte en tolkning enligt vilken B:s skada kunde ersättas enligt SkL. Slutligen fann majoriteten att tillverkarens ansvar inte var preskriberat enligt den tidigare SkL 7:2. 11431143. Domskälen punkt 14-20.
Minoriteten fann efter mångsidiga överväganden att skada som en produkt har orsakat på sig själv inte bör kunna ersättas enligt utomkontraktuella regler. Minoriteten hänvisade till redan 1978 års betänkande om produktansvar och till propositionen till PAL. 11441144. Kommittébetänkande 1978:19 s. 18 och RP 119/1989 s. 20. Se för övrigt även ovan i fotnot 39 nämnd litteratur. Se dock även Sisula-Tulokas 2012 s. 218 som anför att skadorna i HD 2009:92 »var sakskador, i huvudsak sådana som idag hos oss skulle betecknas som produktskador«. I huvudsak var det dock fråga om skada på själva den köpta varan – båten som sjönk – som hos inte har ansetts falla inom produktskadebegreppet. Det tillsammans med numera gällande rätt till avtalsbaserat direktkrav vid fel i varan enligt KSL 5:31 visade enligt minoriteten klart att skada på själva produkten inte ska hanteras enligt utomkontraktuella regler. Att tillämpa SkL på en skada som på detta vis hänförts till kontraktuellt ansvar skulle innebära en betydlig omtolkning. En tillämpning av SkL skulle innebära att