inte gjort investeringarna. 11891189. Kärandesidan krävde hävning och skadestånd. Tre olika ansvarsgrunder anfördes; konsumentskyddslagen respektive köplagen, AvtL § 36 och SkL. Banken däremot menade att kunderna hade informerats om att hela investeringen kan gå förlorad i extrema situationer. 11901190. Banken medgav att det funnits ett smärre fel i faktaarket om den sannolika avkastningen men hävdade att det inte förelåg ett orsakssamband mellan detta informationsfel och investeringsbesluten.
Høyesterett konstaterade på klassiskt sätt bl.a. 11911191. Domstolen tolkade även t.ex. vad som är »god forretningsskikk« i punkt 50. att det skall finnas ett orsakssamband mellan bankens eventuella felaktiga eller missvisande information och förlusten. 11921192. Rt. 2012 s 1925 punkt 47. Banken hade i informationsmaterialet upplyst om förlustrisken i extrema situationer. 11931193. I fallet var det oomtvistat att banken inte kunde förväntas förutse finanskrisen vid försäljningstidpunkten. Finanskrisen var en sådan. 11941194. Finanskrisen och dess verkningar på marknaden var »noe nær utenkelig. Dette må ha været en alminnelig oppfatning både hos myndigheterne, bland annet i USA, og finansnæringen generelt.« Rt. 2012 s 1925 punkt 76. Visserligen hade informationsmaterialet – i efterhand bedömt – med fördel kunnat vara tydligare. 11951195. Rt. 2012 s 1925 punkt 75. Men banken kunde inte klandras för att inte ha omtalat konsekvenserna av den extrema oförutsedda utvecklingen. Domstolen kom till att det var »vanskelig å se at en sterkere framhevning av« mekanismerna för värdebestämningen »eller av riskoen forbundet med en likviditetskrise i markedet, ville vært egnet å virke inn på kundenes investeringsbeslutninger«. 11961196. Rt. 2012 s 1925 punkt 76.
Ett närliggande exempel är det danska Sydbank-fallet avsagt 09.03.2017 om bristande investeringsrådgivning. 11971197. Sydbank, 09.03.2017, sag 347/2011. A gjorde betydande investeringar i danska börsnoterade aktier med delvis lånade medel. Som en följd av finanskrisen miste aktierna en väsentlig del av sitt värde. De såldes med förlust. A krävde ersättning av banken som skött om investeringsrådgivningen för att banken underlåtit att följa reglerna i investorbeskyttelsesbekendtgørelsen. Bl.a. hade banken inte inhämtat nödvändiga uppgifter om A:s investeringskunskap och -erfarenhet.
A var emellertid bankens gamla kund. Banken kände till A:s finanser och visste att A hade en betydande erfarenhet av investeringar. A hade bl.a. genomfört en del av sin aktiehandel på eget initiativ via oavhängiga internetmäklare. Højesterets utgångspunkt var att det ålåg banken att visa att den inhämtat upplysningar om A:s riskprofil, inve-