finns ett orsakssamband mellan revisor B:s revision och A:s förlust. Då har motiveringarna ofta varit korta utan dess vidare problematisering. I andra fall har domstolen kommit till att kausaliteten inte visats. Orsakerna till förlusterna har sannolikt legat annanstans än i den vårdslösa revisionen. 12001200. Ett klassiskt kausalitetsexempel är HD 1988:95, där den åtalade hade dömts till straff för konkursbrott då han helt och hållet hade försummat ett bolags bokföring. En konkursborgenär yrkade på grund av brottet skadestånd för att hen inte hade fått betalning för sin fordran i konkursen. Yrkandet förkastades, eftersom avsaknaden av medel inte hade varit en följd av den underlåtna bokföringen. Då har argumenteringen i regel varit utförligare, som om slutsatsen skulle kräva särskild motivering. Det har lett till intressant argumentering i domskälen.
a. När det gäller »revisorn-inte-ansvarig«-fallen är den svenska BDO-domen, NJA 2014 s. 272, det självskrivna exemplet. 12011201. Se bland »revisorn-inte-ansvarig«-fallen t.ex. det finska fallet HD 1991:13. En revisor hade varit vårdslös genom att inte göra anmärkning i revisionsberättelsen om bolagsstyrelsens försummelse att försätta bolaget i likvidation. Bolaget gick sedan i konkurs. Varuleverantören A fick inte betalning för varorna som sålts på kredit. A krävde skadestånd av revisorn. HD fann att revisorn visserligen hade varit vårdslös men att det inte förelåg orsakssamband mellan försummelsen och leverantörs förlust. Leverantören hade inte försökt ta del av revisionsberättelsen och man kunde sluta sig till att bolagsstyrelsen som ägde bolagets aktiestock trots en anmärkning skulle ha fortsatt verksamheten. Se även de danska fallen från 27.03.2015, sag 182/2013 og 203/2013. Ett konkursbo krävde ersättning bl.a. av revisorerna för att företagets verksamhet kunnat fortsätta p.g.a. revisorernas ansvarsgrundande fel och försummelse. Højesteret konstaterade att revisorerna efter en samlad bedömning hade handlat ansvarsgrundande genom att inte göra anmärkningar i revisionsberättelsen. Konkursboet hade emellertid inte visat att det förelåg orsaksförbindelse mellan det ansvarsgrundande felet och förlusten. I det norska fallet från 06.06.2003, HR-2002-275-B275-B, Rt-2003-696, yrkade ett bolag ersättning av revisorn för förlust som uppstått som följd av att bolagets administrativa direktör hade sysslat med omfattande och spekulativ valutahandel. Bara en del av förlusten återficks. Revisorn menade bl.a. att om skadeståndsgrundande oaktsamhet föreligger är det kärande som skall visa att ett aktsamt handlande skulle ha fört till att styrelsen skulle ha gripit in och hindrat uppkomsten av ytterligare förlust (punkt 15). Høyesterett kom till att revisorn inte i detta fall hade handlat i strid med gällande krav. Se även NJA 1992 s. 502. I närliggande fall av olika typ är den ofta upprepade utgångspunkten att skadelidande/kärande/A i princip har bevisbördan för den påstådda skadan, t.ex. NJA 2008 s. 339 om byggnadsnämndens bygglovsbeslut, NJA 2016 s. 39 punkt 26 om falsk budgivning. NJA 2016 s. 1011 gällde skäligheten av det begärda priset för en konsumenttjänst. Domstolen konstaterade bl.a. att bevisbördans placering anger vem av parterna får bära nackdelen av att omständigheten inte bevisats, punkt 11. Det är den som kräver betalning som har att bevisa sitt krav, se t.ex. punkterna 16, 17 och 9. SvHD har uttryckt